carofin.blogg.se

...... och allt som hör till...

Detta är så bra skrivet, ta en minut och läs. Kanske ökar din förståelse för oss sjuklingar lite 😜 

Kram! 

http://blogg.improveme.se/druvan/2015/01/08/kroniskt-smarta-ett-isberg/ 

Varje led, varje muskel. Slagit sig hela vägen in i benmärgen o brutit sig in i hjärnan. 

Jag hade sett fram emot körstarten idag, att få sjunga o träffa mina trevliga körkompisar. Tänkte in i det sista att jag skulle åka, men inser att det inte går. Hjärnan o hjärtat vill en sak, men kroppen jobbar emot. 

Det är lätt att tappa lusten dagar som dessa. Att tappa hoppet. Att ge upp.

Jag vet att jag, om några dagar, kommer tänka positivt igen o orkar inte ens kämpa emot de mörka tankarna. 

Jag möter blicken på min leende bebis och för en stund finns bara sol, kärlek och lycka. Jag är otroligt lycklig över min familj, älskar mina barn över allt annat! När jag gnäller och klagar betyder det inte att jag är missnöjd med mitt liv, det måste bara ut ibland. 

Det är skönt att skriva av sig gnället, istället för att ta det face mot face 😬, det är jag inte bra på. Det är så mycket lättare att bara säga att allt är bra eller, åtminstone okej när någon frågar. För ärligt talat, vem är inteesserad egentligen? På riktigt? 

I mitt liv har jag fått avstå från mycket saker jag älskar, pga sjukdom och värk.

Jag tävlingsdansade en gång i tiden, men knäna sa nej. 

Jag hade häst. Min älskade, älskade häst. Kunde inte ens spänna sadeln under lite sämre perioder, än mindre mocka, bära hö o sköta honom. 

När jag, som idag, inte kommer iväg på en aktivitet jag gillar, bubblar det upp mycket känslor. Bitterhet, ilska, sorg.

Jag trycker ner mig själv med mörka tankar. Att jag inte förtjänar roligheter, inte förtjänar vänner. Det går ju inte lita på mig. Man vet aldrig när eller om jag ställer in. Jag kan ju inte ens lita på min kropp, hur ska jag begära att andra ska göra det? 

Jag skriver och delar inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Men kanske förstå. Vi är många som lever med fysisk och psykisk ohälsa och jag tror många har svårt att prata om det. 

Jag skulle kunna fortsätta babbla på i en evighet, men väljer att avsluta detta redan långa inlägg här. 

Om någon orkat läsa ändå hit, bra jobbat 😜 

Och undrar ni något, fråga gärna. 

Tack för mig! Nu är denna dagen snart slut och imorgon är en ny dag. Jag tänker möta den med öppet sinne och hoppas kroppen är snällare än idag. 

Bebis är redan 7 veckor! 

Snart 2 månader har gått sedan prinsen kom till oss ❤️ den finaste av gåvor! 

Såret är inte helt läkt än, men på god väg. Var orolig ett tag, det såg ut att bli infekterat, men klarade mig tack o lov! 

Har ett skov just nu, så sjukt ont i mina leder :-(  blir alltid så deprimerad när jag får såhär ont.. För d första tar värken över, till slut kan man knappt tänka på annat. För d andra får jag ångest över att inte räcka till, att inte orka. 

Att inte kunna sova.... Man blir galen!

Tur jag har en förstående karl! 

Han är världens bästa pappa, partner o vän ❤️ 

I jag börjar lära mig att acceptera mina "handikapp". För d är faktiskt vad d är. Handikapp. Acceptera att jag måste ha hjälp. Att jag inte kan göra allt själv. 

Att jag ibland inte kan göra mkt alls. 

Det jag dock alltid kan är att ge mina barn o karl kärlek. I mängder! 

Min familj o mina vänner är så viktiga för mig o så älskade! 

Nu ska jag försöka sova en stund.... 

Over and out från 3-barns mamman 😊